Polysem Förlag

Om författaren

Christian Ottosson har skrivit lyrik under många år och debuterar som poet med ”Vi föds mer än vi dör”. Efter en lång yrkeskarriär inom politisk verksamhet, bland annat som kommunalråd, utforskar han nu ett nytt slags skrivande. Ottosson är ursprungligen från Småland; idag bor och verkar han i Huddinge.

Han är bland annat ordförande i juryn för Karin Boyes litterära pris.

Så här skriver Ottosson i prologen till Vi föds mer än vi dör: ”I detta mångtydiga mörker, i detta ljusa tomrum råder tystnad och stillhet i närvaron av en högre kraft. En samhörighet. Där finns hela spektrumet av liv från barnslig omedelbarhet till tankarnas mognad och kärlekens pånyttfödelse, som en ständigt flödande möjlighet från Kärleken. Där ett ”jag” och ett ”du” kan sammanrotas intill själva källan. Imploderas i mod, nära livets flammande låga. Detta är den plats där dikten föds, ständigt i rörelse och sökande efter en läsare, efter en förståelse, en relation. I smärta och på väg till tryggheten.”

Om boken

Vi föds mer än vi dör består av dikter som är skrivna utifrån en tematik med relationer som har unika kopplingar till en livshistoria. På samma gång är de allmänt mänskligt i sin längtan efter kärleken. Boken har ett sammanhållet och färgstarkt omslag i form av ett fotografi genom betongglas.

Antal sidor: 164.
Format: 17 x 17 cm.
Vikt: 235 gram.
Utformning: mjukband.
Pris: 179 SEK.

Boken är den första delen av tre i en serie. Dikter om närhet & frihet är namnet på denna serie diktsamlingar som påbörjas 2024, och som avslutas 2026.

Av: Nina Stjernqvist

”Christian inleder med att berätta kring tre stycken födslar som väcker frågor hos mig. Vilka är de? Hur känns de och varför är de just tre? Kärlekens eld är tydlig och följer läsaren genom hela boken. Det är med ett vackert och alldeles varmt välkomnande man får träda in i allt vad som ryms i författarens, men också en människas rika känsloliv.

Jag hamnar oundvikligen i tankar kring relationer som funnits med i olika perioder. Att bli varse om ens egna existens i relation till andra, naturen, skiftningar och förändringar. Att utgå från en kärlekens eld kommen och född ur ens egna varande, en slags självkärlek, är således en reflektion av att ta del av bokens inledning.

Jag inser i läsandets stund en stark vilja att återkomma för att borra ner och in mig i allt som står. Hur en sorg, oro och ensamhet hänger samman med en eld som aldrig slocknar. Det är ringarna på vattnet som tycks besegra mig, få mig till att kapitulera om någon slags kontroll, och istället följa med på en resa, som går allra längst ner ifrån jordens kalla mitt till en himmels varma solljus. Jag vill läsa mer. Mer om relationerna. Avstånden. Och närheten.

”Så en enda gång ville jag
ingenting
och allt som du är
blir mitt beslut att älska”

(Ur dikten ”Mitt beslut att älska”).

Det blir för mig synligt, som en rörelse mellan liv och död, människa och människa. Vem är jag att begära något från dig? Och kan vi älska även de svåra delarna i en relation, i ett liv?

Christian fångar komplexiteten av att vara en levande människa men också själ som håller en medvetenhet och vishet som många gånger försöker beskriva det obeskrivliga. Att känslor går bortom dimensioner och mänskliga lager. Och kanske är det just det som Christian lyckas med. Det är som en förståelse för det vi ibland kallar omöjligt.

Naturen ges ett eget unikt uttryckssätt vilket för mig knyter an till moder jords alla cykler och årstider. Att den form av liv faktiskt också existerar inom oss alla.

”regnet som naket står
sen sol beredde jordens tårar
som när själar badas här
rosens vintrar blev till vårar”

(Ur dikten ”Rosengårdens mänsklighet”).

Det är som en kroppslig gestaltning av knoppar som brister och slingrar sig – ur och genom kärlekens eld. Och kanske är det så att Christians andra passion i livet, just trädgården också smugit sig in bland dikternas härliga grönska. En dikt heter mellanrummen och jag är väldigt intresserad av de mellanrum som skapas mellan författare och läsare. Vem blir läsaren i skenet av orden? Vem blir till och vem dör?

Den sista delen av boken handlar om frihet. Och det är som att rötter rör sig i olika riktningar, både in i mitt hjärta men också ner i markens jordskorpa. Så känns det att läsa dikterna i ”Vi föds mer än vi dör”.

Jag satt och sträckläste från början till slut. Jag som annars inte har det mentala fokus som krävs för att ta mig igenom en hel bok. Det gick inte att släppa taget. Avslutande rader skänker den sinnesfrid och inspiration som vi alla kan behöva ibland (alltid!). Att också avsluta med frågor utan svar är dessutom genialiskt, om du frågar mig.”